Det finns många personer som jag saknar.. Främst farmor. Men även vänner som jag inte sett på länge, och jag tror ni vet vilka ni är. Men det finns en som jag saknar otroligt mycket.. Det är inte en person, utan en häst. Och det är Deja vú Rose. En utav världens finaste hästar!
Minns att jag hade lektioner med honom varje vecka, det gick bättre och bättre efter varje gång. Han var en utav dem första hästarna som jag kunde få gå ner på tygeln och gå korrekt. Jag minns när han blev arg på mig för att han inte orkade gå under sig och jobba ordentligt, när han försökte bocka av mig. Men jag gav mig inte! Min ridlärare Åsa stod och hejjade på mig och sa att jag skulle fortsätta, att vi var på rätt väg. I slutändan gick det helt klockrent, skit va glad jag efteråt! Fina, fina Deja. Jag utvecklades rejält, och jag kände mig alltid trygg på hans rygg. När jag sedan lämnade Blåkulla, så lämnade jag en del utav mitt hjärta i stallgången..
Deja står kvar, och jag skulle verkligen vilja hoppa upp och rida igen. Men vi slutade när vi var som allra bäst, och så ska mitt minne förbli!

Saknar dej!