Senaste gången jag träffade min mormor så började vi att prata om romantik.
Hon började berätta om när hon och morfar träffades, om alla deras romantiska dejter och sådär. Och det fick mig att börja fantisera om att leva på den tiden.. Hon berättade om att hon en kväll hade klätt sig i sin finaste långklänning, morfar hämtade upp henne - klädd i sin armékostym. Dem gick tillsammans på en nyårsfest i stan, som var öppen för alla. Där dansade dem hela kvällen, och vid tolvslaget kysstes dem. Sen gick dem från festen, hand i hand, under nyårsnatten. Hur romantiskt liksom?! ♥

Sen fick jag veta att mormor och morfar hade dejtat i 9år innan dem beslutade sig för att flytta ihop. Och jag tycker det är en sån fin sak, att dem tog sig tiden att verkligen lära känna varandra. Visserligen är 9år ganska lång tid, men det är själva principen.
Numera så förlovar man sig efter 1 månad tillsammans, man är tillsammans jämt och ständigt och börjar bråka om att man måste ha sitt egna privatliv.. Är man romantisk nu så är man glad om någon håller upp dörren, eller om man blir bjuden på en glass. Dansar gör man inte tillsammans, om man inte står och juckar mot varandra, klänningarna blir kortare och kortare, och man är lyckligt lottad om man skaffar sig en man som inte är otrogen.

Vad hände med romantiken?
Finns det några romantiker kvar där ute i världen? Eller är romantiken utdömd?