Nu börjar jag att tröttna på att läsa vissa bloggar!!
Att vissa bloggare så öppet kan mobba någon, att mobba sina läsare och sedan bli sura när man ger tillbaka. Jag förstår inte hur vissa tänker. Och att mobba sina egna läsare?! Vafan.

Ni som är inne i bloggvärlden kanske vet att DennisM har börjat provocera för att få högre besöksantal. Genom att säga att bland annat Blondinbella är fet, att man är fet när ens lår nuddar varandra och att han själv ger en sund och fin inspiration till sina läsare när han själv bara levde på smoothies och var ett benrangel för ett tag sedan. Han menar att Blondinbella ger sina läsare fel budskap genom att visa upp sig i bikini och stolt visa upp sina fina kurvor då hon inspirerar människor till ett osund liv.

---

Fina fina Isabella! Bild tagen från hennes blogg

---

Man undrar ju vart världen är påväg? Personligen tycker jag att Blondinbella visar upp en fin kropp på denna bild, hon är glad och man ser att hon är lycklig och sund. Normen idag är att vara smal. Men bara för att man är smal betyder det inte att man är lyckligare. Om man trivs med sig själv, benrangel, mullig som tjock, så spelar det väl ingen direkt roll? Trivs man, har man en bra självkänla så lyser det igenom - och det är mycket vackrare än att visa upp en kropp som alla andra anser är "normal". En kvinna på 250 kilo kan älska sin kropp lika mycket som en kvinna på 50 kilo. Men det anses vara finare att väga 50 kilo än 250.

Dock tycker jag att man ska se över sin hälsa. Är man 1.50 lång kan man rätterligen inte väga 200 kilo, inte för att man då är ful.. men utan för att ens hälsa antagligen inte är på topp vid det läget. Likadant med tjejer som strävar efter att bli smala - en kropp på 1.80 kan inte väga 50 kilo. Man måste hitta det där mittenläget där kroppen mår bra. Blondinbella på bilden ovan ser inte ohälsosam ut. Och läser man Blondinbellas blogg så vet man att hon faktiskt rör på sig via gym mm.
Alla kroppar ser olika ut. Och man ska vara stolt över det man har att visa. Man ska inte sträva efter det alla andra tycker är okej, man ska sträva efter vad man själv tycker är okej. För när man accepterat hur ens kropp ser ut och mår så blir man tryggare i sig själv. Och det i sin tur ger andra en känsla av trygghet.

Och det här faktumet att man är tjock när ens lår nuddar varandra?!
Att ens lår går ihop kan ha flera orsaker bakom sig. Det behöver inte alls betyda att man har lite mer att ta ifrån än andra. Vissa föds med mindre höfter, och har därför sina lår närmare varandra. Kollar man på vissa smala tjejer kan man faktiskt se det.
Punkt slut.

Var under kvällen ute med syrran på promenad, vi gick visserligen bara 3-4 kilometer men det var skönt sådär på kvällskvisten! Vi gick runt mossen, en rund grusbana. Vi tog 2 varv runt. Vi körde lite intervall - joggade mellan varannan lycktstolpe, gick varannan, ni förstår? Duktig chey! :D

Har mått lite sådär under dagen. Var jätteblek och kände mig allmänt mysko, kändes som att smärtan satt inuti skelettet.. (?!) Tog en Ipren, ett stort glas vatten och har tagit det lugnt. Blir säkert bättre i morgon! Tänkte ta mig en morgonpromenad, om jag inte forfarande mår mysko så vill säga! ;)

Idag, Måndag, är starten på mitt nya liv.
Jag har sagt det förut, men nu är det dags. Jag kan inte fortsätta vara såhär kroppsmässigt. Jag har lagt det åt sidan så ohyggligt många gånger innan.. Men det gnager alltid i huvudet.

Jag har varit stor i hela mitt liv. Det har blivit den jag är, jag har format livet kring det. Har man varit ett gäng så vet jag att jag är den stora. Jag är trött på det. Jag vill vara den jag vill vara, och det är inte den personen jag är nu. Förändring är ett måste! Jag blir inte yngre, och om jag ska förändras så måste det ske nu. Jag vill inte vara stor, bli större, få sjukdomar pågrund av min storlek.. Som tur är så har jag varken högt blodtryck eller diabetes, men jag vet att det är en följd om jag inte ändrar mitt sätt att både tänka och att leva.
Jag har en njursjukdom sen barnsben. Jag vet att jag belastar min njure på ett felaktigt sätt. Jag vet så mycket om mig själv, men har ändå inte gjort någonting åt det.. Jag vet till exempel att jag är något beroende av läsk, godis och andra onyttigheter, men dem som känner mig väl vet att jag även älskar grönsaker och frukt. Det är dags att äta den andra delen utav vad jag älskar, nämligen frukt och grönt.
Godiset, läsken och det andra kan kännas som en tröst.
Jag har blivit kallad fetto så otroligt många gånger. Andra som skulle blivit kallade det skulle antagligen sluta att äta, och att jag inte gjort det gör mig arg. Varför kunde inte jag vara som alla andra? Reagera som en "normal"? När jag insett det, då käkar jag istället, och då blir jag ännu argare. Den onda cirkeln fortsätter..

Det är dags att se sanningen i ögonen.